Taekwondo

Mitt namn är Victor Wiklund, förstadanare från Nynäshamns ITF Taekwondo. Denna sommar -010 kommer det vara världsmästerskap i Korea, min kamsport - Taekwondons - fosterland.
Och jag har fått möjligheten att vara med.
...
Stort, inte sant? I alla fall för mig, är det.

Chansen… ansvaret att få representera sitt land.

Det är stort.

I den här träningsbloggen kommer jag beskriva vad jag tränar, hur jag tränar, varför jag tränar… ja, det mesta som rör mitt träningsliv. Jag kommer skriva i bloggen fram tills jag återvänt från mästerskapet och kan rapportera det förhoppningsvis goda resultatet. 

Lite bakgrundsfakta om mig och mitt idrottande. För de som har orken att läsa detta massiva block av text...

Ehem.

Med avstamp i ett flertal misslyckade försök att sporta, (som fotboll, innebandy, scouterna, kanot) var jag redo för att låta min bristande koncentration komma i vägen för ännu en idrott.

Då hamnade jag hos en man vid namn Stefan Nikander, som lärde ut JKD. Jag vet inte vad som fick mig att fatta tycke för kampsport… men möjligtvis var det faktiskt Stefan - även om jag fortfarande hade vissa problem med att fokusera på det jag skulle göra. Med Stefan fick jag moraliska grunder, riktlinjer för hur jag skulle bete mig och gud minns vad mer.

Jag fortsatte att träna hos honom tills jag blev fjorton, och hade då tränat med honom i sex sju år. Sorgligt nog minns jag inte riktigt de åren. Jag vet att jag nu önskar att jag ansträngt mig mer då… tagit det hela på mer allvar, varit mer koncentrerad… det hade gett mig en bättre grund att bygga på. Jag minns inte heller anledningen till att jag sökte mig bort efter alla de åren… men jag minns var jag hamnade. I samma klubb jag är i nu, tre och ett halvt år senare. Tre och ett halvt år där jag utvecklats enormt från den jag var då. Första träningen började en vuxen man – nybörjare, precis som jag – snyfta vid en av Taekwondons stretchövningar. Det var då Master Hans Fogbert, sju dan, som lade extra tryck på mannen.

”Det ska göra ont,” var hans glada budskap till den snyftande mannen.

Mannen slutade.

Men jag fortsatte.

Taekwondon var väsentligt annorlunda från JKD’n. Det var militärisk precision. Uppställning på fyra raka led. Och stå still!

Jag gick från vitt till gult till grönt. Och fyllde femton. I och med det, av någon anledning inte ens jag själv visste, bestämde jag mig för att verkligen träna på passen. Att anstränga mig.
Grönt blev blått, blått blev rött. Det röda bältet fick en liten svart tejpbit som varning för de jag mötte, och jag började röra mig mer regelbundet på större del av min fritid.

Vårterminen 2009 klarade jag av graderingen för att ta det första svarta bältet av nio möjliga. Jag fick ranken ”Första dan”, med det ansvar och de privilegier som följde. Först nu började jag fundera mer på vad jag behövde.

Lägg nu på ett halvår från vårterminen, och möjligheten att gå med i landslaget presenterade sig.

En tid senare kom jag med.

Så här står jag nu idag, med något ringrostig hals, men med en vilja att lyckas bra i Korea.

 

För att avrunda detta första inlägg, vill jag skänka stort tack till Leif på Nordsjö, Idé&Design i Nynäshamn, samt Kaj Jonsson verktyg i Övik, för deras ekonomiska stöd. Utan dem skulle inte denna resa vara möjlig. Så återigen - stort tack.

 

Ah, och ett litet klipp från nordiska mästerskapet två år sedan… vid 2.27, den lille killen till vänster med rött bälte och en guard nere vid knäna – det är jag.

Herregud vad liten jag var...

Tja- det var allt för idag... so long!